 |
Orissa av Ola Julén Diktsamling, pocket med omslagsflikar. ISBN 91-973586-2-2 Utgiven 1999 |
 |
Orissa + 400 av Ola Julén Diktsamling, dubbelpocket med skyddsomslag. ISBN 91-973586-4-9 Utgiven 2002 |
 |
Orissa, cd-versionen |
När allt redan är sagt kan det bara sägas på ett sätt:
utan kompromisser.
Blir du inte andfådd av det här är du ett lik.
Ola Julén debuterar med diktboken Orissa. Lyrik som möte mellan kitsch och sorg, löje och subtilitet, pubertet och mognad. En kritikerhyllad orgie i huvudlös längtan. Den gamla upplagan är slutsåld, men i juni 2002 släppte vi en ny. Den här gången i Inks nya format med snyggt skyddsomslag och som dubbelpocket med den nya diktsviten "400". Beställ!
Mer Ola Julén:
I oktober 2001 kom en dansk översättning av Orissa på Köpenhamnsförlaget Basilisk. Våren 2001 medverkade Ola Julén i Basilisks skriftserie för unga skandinaviska författare med "400".
I december 2001 sändes Orissa som nyinspelad radioteater på P1, med Ola Julén själv som uppläsare. "Att höra honom själv läsa är en lätt hypnotisk upplevelse." Lyssna på trailern (RealAudio). Läs mer på http://www.sr.se/p1/teater/dec01.htm
Kontakt med författaren? Mejla oss!
 |
"Jag heter Ola Julén och är 28 år gammal. Jag bor i Stockholm. Jag ska ge ut min första bok Orissa senhösten 1999. Den kommer på Ink bokförlag. Jag tycker att det är svårt att skriva någonting ytterligare om mig själv eller att beskriva min bok.
Jag lyssnar på Lou Reeds Coney Island Baby. Det är en längtan som aldrig tar slut. April, och regnet utanför mig. Det är april, och rummet står stilla i den ljusa skymningen. Jag är äntligen ensam. Jag är här nu, utan dig.
Jag som har frågat mig så länge: Vem är det jag saknar när jag saknar henne så? Och jag tänker på möjligheten att förändras, på att den möjligheten kanske nu finns i mitt liv för första gången.
Ja. Jag har ett eget ansvar nu. Jag har ont, alltid. Det är april. Jag blir aldrig mera eller mindre angelägen att skriva till dig än jag är just nu.
Det är april. Jag längtar efter dig. Hör du att jag med tydlig röst säger till dig att jag älskar dig? Är det du som finns i regnet utanför mig, som slår försiktigt men envetet mot fönstret i rummets skymning för att slutligen ge mig mitt liv tillbaka?"
© Ola Julén 1999 (Denna text publicerades även i Svensk Bokhandels höstboksnummer 1999.)
Recensioner och pressröster
Petter Bengtsson, Smålandsposten:
Är det fortfarande möjligt att skriva experimentell, i verklig mening ny
poesi? Ola Julén gjorde ett bra försök 1999 med Orissa. I denna debutbok
(som nu kommer i nytryck i samma volym som helt nya 400) prövade Julén
ett närmast demonstrativt antipoetiskt språk. Och visst, det har gjorts
förut - i Sverige finns en lång antilitterär tradition med författare
som Erik Beckman, Kristina Lugn och Stig Larsson i spetsen. Men Julén
drev det antilitterära ytterligare ett steg; han rörde sig bort från den
i vanlig mening gestaltande dikten, vilken lär oss att leta efter
symboler och undermeningar, för att i stället skriva "rakt ur hjärtat",
utan att undvika klyschor och banaliteter.
Resultatet blev märkligt - särskilt sett i en postmodernt poetisk kontext där klyschor och banaliteter hör till det mest förbjudna. Men Julén leker med klyschorna på ett medvetet sätt; han är klyschig utan att vara klyschig. Därför kan han utan att genera sig utbrista: "Jag längtar så efter en flicka". Eller: "Jag hatar det här samhället." Texten blir både djupt allvarlig och provokativt ironisk på en gång. Men ironin vänder sig inte mot sitt innehåll, utan snarare mot poetiska uttrycksmedel i allmänhet. Det är som om Julén velat säga: man kan ge fan i hur man "ska" skriva poesi och ändå - eller just därför - få något väsentligt sagt.
[...]
Men några problem dröjer sig dock kvar: hur fortsätter man efter att i debuten så grundligt ha monterat ner ett helt poetiskt system? Vad finns kvar att göra? Det är kring denna problematik som uppföljaren 400 rör sig. Och egentligen är utvecklingen logisk: Julén rör sig från det antipoetiska till något som kanske är - ja, just det: mer traditionellt. Men samtidigt har han fortfarande kvar öppenheten för det till synes banala. 400 är en stark fortsättning på en häpnadsväckande inledning, måhända inte lika överraskande, men ändå lika fri från tillgjordheter och jobbiga poser. Så här befriande enkelt kan Julén uttrycka sig: "Jag somnar/ och jag vaknar/ och jag somnar/ och jag längtar/ så att kraften/ i min kärlek/ kunde döda/ vem som helst."
Varför kommer sånt här aldrig från Bonniers?
Bonniers Litterära Magasin, augusti 2002:
När var det senast en poesidebutant förärat att komma ut i nytryck?
Förlaget Ink har i sommar givit ut Ola Juléns lyriska debut Orissa i en
ny läcker volym vars kongeniala omslag andas hälften trasigt begär och
hälften maskulin asketism. Boken för 79 kronor innehåller dessutom den
nya diktsviten "400" som tidigare har givits ut i Danmark på förlaget
Basilisk.
Ola Juléns poesi är orfisk. Kommer ni ihåg de där miniblocken med en bild på varje sida som om man bläddrar snabbt skapar små animerade filmer? Om man har läst Ola Juléns Orissa ett tiotal gånger - vilket man vill göra minst - vet man till slut vilken svart enrading som följer på vilken ("Det är sant./ Min mamma har lämnat mig./ Det är därför som jag vill dö.") Som en besatt börjar man bläddra och vad händer: bladen blir till en odifferentierad vit bakgrund - som ett flygfält varifrån de svarta tecknen lyfter och svävar fritt - som en Concorde kanske, men ibland som en skakig Aeroflotmaskin ("Det är ett ständigt vibrerande hat genom livet som aldrig får uttryckas.").
Om Ink vet sitt bästa passar de på att göra en nyutgåva på den slutsålda CD-romskivan. Den som har hört Ola Julén läsa sina dikter vet att den är ännu mer som en Cinema 2000-upplevelse, ett iskallt illusionstrick där lyssnaren/betraktaren blir medskyldig. Verkligare blir det nästan aldrig.
Månadens boktips juli 2002, NUtidsavdelningen, Kulturhuset
Stockholm:
[...] en djupt säregen och personlig röst inom den unga svenska poesin. För det
är poesi, men avskalat alla lyriska tonfall. Vardagsbeskrivningar och
fantasmagorier smälter samman i en skoningslös lakonism.
Läs hela recensionen.
Pelle Andersson, Aftonbladet 14 mars 2000:
Så var står jag vid slutet? Jag har lyssnat. Jag har
läst. Jag har lyssnat igen. Och det enda jag kan säga att detta
är en av samtidens riktigt stora litterära rysare. Jag blir inför
Ola Juléns Orissa tvungen att ifrågasätta mig själv som
medmänniska, läsare och kritiker. Han ställer begrepp som litteratur,
poesi och text på ända. Han frågar om vi har något
ansvar som läsare, som medskapare, men ställer också frågor
om författarens roll och ansvar. Det händer sällan, alltför sällan.
Nina Lekander, Expressen 3 mars 2000:
Torde vara en märklig upplevelse att glo ut över fjällen medan
någon i ens öron tonlöst och formellt skickar ut små
meddelanden, förtvivlade så till den grad [...] Skämt eller
allvar kan man undra. Och det gör man.
Eva Ribich, Dagens Nyheter 20 februari 2000:
Jag hoppas att de stora orden återupprättar sitt anseende,
att de kan användas i komplexa och gestaltande texter och att
de inte alltid kommer att vara reserverade för masskultur. Det
går att se sådana tendenser i ny lyrik, exempelvis
hos den som är utgiven på mindre förlag. Ola Juléns Orissa,
som kommit på förlaget Ink, är en sådan bok där stora
ord används på ett nytt och medvetet sätt.
Rikard Holm, Östgöta Correspondenten 10 februari 2000:
Med sitt sätt att fullständigt avskala dikten allt "bråte"
hamnar Julén inte bara i ofas med samtidslyriken, nej, han ställer
sig helt utanför den. Ändå saknar han inte själsfränder.
Öijer (som talat om att rensa dikten från allt "pretentiöst
skit", vilket Julén gör in absurdum) är en, en annan är Sonnevi
vars sorgeklang genljuder gång efter annan.
Pontus Dahlman, Dagens Nyheter, 2 februari 2000:
Orissa är en originell och stark samling dikter skrivna av
en debutant som vågar låta ordet stå. De mycket
korta dikterna bildar tillsammans en större dikt, en maskinlikt
mekanisk klagosång som speglar sinnestillståndet hos
en person som befinner sig mycket nära ett psykiskt sammanbrott.