Ink.

Recensioner av Tittut!
Har du sett nån som inte finns med här? Berätta!

Jan Sjölund, Arbetarbladet 17 maj 2001:

En litterär rapport om läget här och nu - det skulle man kunna kalla prosasamlingen "Tittut!" som i dagarna ges ut av uppstickarförlaget Ink. Och rapporten är på många sätt en skakande läsning. Redan bokens första novell, "Tre dagar" av Kristian Fredén, anger tonen. En övergiven tonårstjej försöker kryssa sitt liv fram genom högstadiets helvete med utsattheten som ett osynligt klassmärke i pannan. Det är en plågsam text, plågsam men oerhört bra. Inte minst för att den så stillsamt och effektivt pekar ut ur själva texten, ut ur litteraturen, ut i livet där allt detta pågår, i stad efter stad, på skola efter skola, här och nu. Flera av de följande texterna i Tittut! jobbar utifrån ett liknande temperament (undantaget Jerker Virdborgs "Hamnplan" som utgör en kontrastpunkt av klassiskt och extremt stilsäkert berättande). Det är ibland lite oborstat, lite stökigt, sprickigt, ja rentav inte alltid helt igenom "bra"... men so what? Vem är det förresten som definierat vad som är bra? Genom Maya Halds "Flickvän", Niklas Åkessons "Basket", Sara Villius "Miss Kollo" och Vendela Fredricsons poetiska "Sork" kliver människa efter människa fram för att berätta om sin position, sitt mänskliga läge. Inte sällan ett mycket utsatt läge. Inte sällan ett läge där det yttre trycket på den unga sexualiteten är så stort att hälsningsfrasen "fuck you bitch!" närmast känns kamratlig. Inte sällan ett läge där frånvaron av en stabil vuxenvärld är så stor att det nästan ekar kring orden. Logiskt nog avslutas "Tittut!" med en hårt skruvad text med samhälleliga ambitioner. Eller ska vi kalla det anti-ambitioner? I "Livet på den här planeten (the Celestial Bodies mix)" saxar Malte Persson – med journalistisk attack – samman ett kaos av tankar och intryck som till slut blir så övermäktigt att själva berättaren, själva människan, måste överge sitt offentliga samtal med sig själv. Det är nästan som om det inte längre går att vistas där orden är, där idéerna är. Som om den platsen måste återerövras från ett nytt håll för att bli mänsklig igen. "Tittut!" säger tio nya svenska författare, men så oförargligt är det faktiskt inte.

Kulturnytt P1 Sveriges Radio, 25 april 2001:

Lyssna.
(Du måste ha RealAudio installerat.)

Anna Sahlén, Situation Sthlm, 26 april 2001:

Som ett bra blandband fast i bokform står det i pressreleasen, och kanske att det beskriver Tittut! ganska bra. Tio nya svenska författare sticker ut sina huvuden ur den alldeles nytryckta novellantologin. Några av dem har redan publicerat sig eller ska alltså snart till att. Den fjärde boken som ges ut av Ink. förlag är behaglig läsning. Niklas Darke, Kristian Fredén, Vendela Fredricson, Maya Hald, Vendela Hellstrand, Ambjörn Johansson, Malte Persson, Sara Villius, Jerker Virdborg och Niklas Åkeson är alla mellan 25 och 35 och bidrar med noveller och romanutdrag.

De tio bidragen är insamlade och utvalda av en redaktion där även några av författarna sitter med. Skrivna av skilda individer liknar många av texterna ändå varandra. Språket är ibland anmärkningsvärt besläktat. Även ämnena går in i varandra. Det handlar mycket om barndomens sorger, om livet och dess vardag och om drag som kan kallas mänskliga. Där spåras barns grymhet och tankar, livets svårigheter i kärlek och äventyr. Och många minnen i långa meningar dras fram i ljuset. Ibland är likheterna så påtagliga att man undrar om det fanns en medveten tanke och ett givet ämne innan texterna skrevs.

Det är lätt att känna igen sig och enkelt att se sig själv i många historier. Mest av alla texter i Tittut! gillar jag nog Sara Villius Miss Kollo. För att den handlar om en tonårstjej och kärlek, och för att där finns något rent och magiskt över historien jag tycker om. Lättsamt språk och unga teman förtjusar mig och jag tycker om denna antologi i pappersinslagen pocket.

Måna Berger, Nerikes Allehanda 29 april 2001:

Ny generation tittar ut
Fräna, uppkäftiga och sorgsna 70-talister som skriver

Tittut! är titeln på en stor liten antologi med noveller, romanutdrag och andra korta prosatexter av tio nya svenska författare."Alla författare är rätt unga, några har debuterat, andra inte. Hur så?" står det på omslagsfliken och därmed slås tonen an. Formatet på boken är bokstavligen pocket. Den går ledigt ner i innerfickan och fastslår därmed en uppfattning om litteraturens plats i livet, antar jag. Bär den med dig, ta fram och läs när helst lusten faller på, var som helst. Läs och släng om du vill, men läs, det är ingen skrytaktivitet utan föda för själen, möjligen jämförbart med snusdosan eller cigarettpaketet också. Cirkapriset är satt till facila 79 kr. Förlaget är inte heller stort. Däremot imponerar texterna emellanåt stort. Ur dem talar generationen som föddes och växte upp på 70-talet och det är inga smickrande saker de har att säga om villkoren i samhället, de är fräna, uppkäftiga och sorgsna över vad de ser. Det här är alltså författarna som kommer, och nu kan ingenting stoppa dem, nu får vi höra hur vi ställt till det, tänker jag, och det uppfyller mig med en bister glädje, för så ska ju litteraturen fungera. Demaskera och avslöja, dela ut tasksparkar åt hyckleriet, lyfta upp de små och osedda och vara spjutspets mot förtrycket ... Ja, ja, säger jag mig sedan, lugna ner dig nu; gör de här verkligen det? Ja ibland, faktiskt.

Kristian Fredén skildrar i novellen "Tre dagar" en tonårsflickas monotona tillvaro med sin kuvade, frånvarande, korsordslösande mamma, tevegloende pappa och bror, torftighet hemma och utanförskap i skolan. Allt upprepar sig, dag för dag. Ingen ser att hennes verklighetsbild håller på att spricka upp, ingen ser henne alls, utom den fete mannen som hänger vid affären och spanar in småflickor. Det är en ganska otäck historia med ett slut som öppnar för fantasier man helst inte vill ha. Kuslig på ett annat sätt är Jerker Virdborgs "Hamnplan". På ytan handlar den om ett par som under viss oenighet hjälps åt att måla sin båt inför sjösättningen för säsongen. Jerker Virdborg arbetar effektivt med undertexten där en förtätad hotstämning växer fram i småbåtshamnen och man väntar sig faktiskt, verkligen att vad som helst ska kunna hända. Jag noterade särskilt hans drivna sätt att utnyttja realismen som medel att förstärka oroande aningar och jag kommer inte alls att bli förvånad om jag återser hans namn i samband med filmatiseringen av en psykologisk thriller i framtiden.

Det förekommer två författare med förnamnet Vendela i antologin: Fredricson med novellen "Sork" och Hellstrand med "I satellitstaden". Båda gestaltar framgångsrikt i sina texter hur barn som far illa på ena eller andra sättet begår handlingar de i egentlig mening är främmande inför, hur den som själv är värnlös hittar någon ännu mindre att lägga ut sin oartikulerade smärta på. Värst däran är flickan i "Sork". Hennes minnen, hur hemska, sorgliga eller skrämmande de än är, dyker upp och försvinner i ett töcken. Hon är fragmenterad och känslomässigt avstängd och berättar med tonlös röst, som hypnotiserad, om de mest upprörande händelser. Pojken i novellen "I satellitstaden" har däremot tillgång till ett känsloregister. Han har bara inte lärt sig hantera det. Kanske är han ett av de s k bokstavsbarnen. Ensam, utlämnad åt sig själv som han är, går det i alla fall alldeles galet för honom den eftermiddag som skildras, och hans smärta ekar än inom mig. Han kommer förmodligen aldrig att bli fri från den, tänker jag. De här barnen finns, överallt, de far illa och gör illa och då och då gör några experter en utredning som ska klarlägga orsakerna till deras beteende, men så värst mycket klokare blir ingen och ungarna blir definitivt inte hjälpta. Som småblinkande varningssignaler driver de omkring och signalerar att någonting är åt helvete i den miljö de finns i, men inte förrän de vuxitsig så stora att de kan bli verkligt destruktiva och kosta pengar blir de föremål för åtgärder, som det heter. Besläktad är killen i Niklas Åkessons novell "Basket". Här tecknas en mobbningssituation med rasistiska förtecken, i alla sina ömkliga och tragikomiska detaljer.

Genomgående är det starka historier som berättas. Språkligt ligger de rätt i nutidsjargongen, lite ironiskt skruvade, och de fungerar också väl tillsammans som en tematisk enhet. Alltsammans omsluts av Kalle Sandells kongeniala omslagsbild "Holiday on Ice". Sämre kan 79 kr spenderas.

Kettil Johansson, World Online, 28 april 2001:

Vad skriver samtidens författare?

Det är krångligt att skriva om antolgier. Det lilla förlaget Ink ger idagarna ut Tittut! Tio nya svenska författare. Och det är ju ett smart drag att välja nya författare. Alla vill läsa nya, bra författare. Om dom är debutanter eller inte är - om man undantar en grupp professionella hardcoreläsare - inte lika viktigt. Jag inser att det enda gemensamma för de tio författare som ingår i Inks bok är att de ingår i Inks bok. En mager kollektiv identitet. (Vad skall man förresten kalla en författare som inte är utgiven? Är du tjuv om Harrison Ford hinner slå ner dig innan du bräckt upp hans balkongdörr?) Men låt oss låtsas att de tio bidragsgivarna är ett genomsnitt av vad unga, svenska författare skriver idag. Då blir följande tabell intressant: Huvudpersonen/personerna är omkring 20 eller yngre, 80-90%. Satsbygnaden inte alltid korrekt (=inte alltid skolboksgrammatik), 40%. Två eller flera handlingar löper parallellt, 10% . Det är en kronologiskt berättad historia, 60-80%. Prosan är experimentell (typ:modernism), 50%. Killförfattare ger killar huvudrollen, tjejförfattare ger tjejer i huvudrollen, 70-90% . Delar av handlingen är förlagd till en tid innan 1970, 10% . Prosan berättas i korta, framhoppande stycken - sällan längre än någon sida, 30-45%. Författaren kan sin Carver, 10% . Framtidens svenska berättelse blir härmed: En samtida, rakt berättad tonårshistoria med smärre experimentella inslag. Jaha? Va bidde de? Det bidde en tumme. Jag måste erkänna att jag är förvånad. En stark tendens i 90-talets prosa var en självbiografiskt färgad prosa om det lilla livet berättad på en skicklig, icke-experimentell prosa. Men så verkar det som om "di gamle" vaknade till liv igen. Kjell Johansson gav ut sjörövarromanen En rövarhistoria. Kerstin Ekman skrev en roman, Urminnestecken som kröp runt nere i mossan utan berättar jag. Lars Jakoboson skrev en flerdimensionell historia, I den Röda Damens slott, som drar mot science-fiction och har inslag av kontrafaktoriska historieskrivning. För någon månad sedan skruvade Magnus Florin till sitt romanprojekt ännu ett steg med boken Cirkulation. Det påstås ibland att det finns en massa bra manus liggande som inte förlagen vågar ge ut. Jag vet inte. Kanske är det helt enkelt så att varje avsteg från den realistiskt berättade historien kräver stor yrkesskicklighet. I annat fall blir det bara jobbigt och pseudorevolutionärt.

Efter detta skall sägas att de flesta texterna i antologin är mycket bra. Inte skrivarlinjebra. Utan just bra: Nerviga. En del av texterna hade vunnit på att få vara längre. Exempelvis tycker jag det är svårt att ta ställning till Malte Perssons romanutdrag "Livet på den här planeten (the Celestial Bodies mix)", kanske är det jättebra, kanske försvinner prosan ut i världsrymden? Och hur blir Sara Villius "Miss Kollo" om den får fortsätta? (en slags distans som jag inte blir klar över?) Jerker Virdborgs novell - han debuterade nyligen med novellsamlingen Landhöjning två centimeter per natt - är hårdast tuktad. En psykologiskt tät vardagsberättelse där man och kvinna gör sin båt klar inför sommaren. Jag förstår om Virdborg blir besviken när jag säger Raymond Carver, men likheten ligger i att den lilla förskjutning som gör vardagen konstig kommer. Den kommer alltid. Läsaren har lärt sig det här, novelltypen har blivit en genre. Författaren måste brottas mot sin egen stil för att inte berättelsen skall låsa sig. (Hans Gunnarsson brottas med samma problem.) Vendela Hellstrands klaustrofobiska "Satellitstad" gillar jag, den har en desperat ton som också återfinns i Niklas Åkessons "Basket". Ambjörn Johansson (som är omnämnd i en diktsamling av Stig Larsson) har ett sätt att verka förströdd och glida mellan olika iaktagelser som om det vore det naturligaste i världen.

Bäst är Kristian Fredéns "Tre dagar". Han har gett ut en novellsamling tidigare, Ostakaka (1996), den minns jag som lite programatiskt absurd i en Stig Larssonsk anda (plötsligt sker något konstigt helt utan orsak). Men här är Fredén betydligt allvarligare (än jag minns Ostkaka). "Tre dagar" är en mycket otäck berättelse om en dotter: mamma, pappa, brorsa och kompisar. Mamman är zombie, pappan frånvarande, kompisarna jävliga och brorsan bara brorsa. En ren, beskrivande prosa som sakta skruvas åt. Underliga citat flyger in i texten. Sakta faller dotterns värld isär. Universum förvandlas till en hemsk och underlig plats. Under mattelektionen - "med både x och y" - börjar bänklocket bubbla. "Bubblorna visar sig vara äggkokonger och när jag känner på dem med handen bultar de svagt i dem av främmande hjärtan. Bredvid mig sitter Anna L utan att ta någon notis om vad som händer med mitt bänklock. "Fredén har hittat en uttryckform som är väldigt speciell, utan att denna språkform lägger sig som en stoppkloss mellan läsningen och upplevelsen (kan man säga så?). När jag läser texten en andra gång funderar jag: Varför är Kristian Fredén inte utgiven sedan 1996? Finns det ett mästerverk någonstans som jag missat?

Kjell Alinge, Vision, 30 maj 2001:

Mjuk pocket med snabba gatu-snapshots. Prosan joggar över Västerbron. Hurra!

Jan Arnald, Göteborgs-Posten, 15 maj 2001:

Monument över den unga litteraturen.

Oj vad den här volymen inbjuder till generaliseringar om Den Unga Prosan Idag. Är det möjligt att väja för den grynnan? Böcker av den här typen är ju lägesbeskrivningar. Tillståndsredovisningar. Inte de enskilda texterna naturligtvis, men tillsammans. Tillsammans kan de inte undgå att representera. Representera vad? En generation? Knappast: här är man född från 1967 till 1976. En attityd? Nja, en viss gemensam författarhållning kan man möjligen skönja, en skeptisk down-to-earth-attityd med återhållen desperation, coola vändningar, bitter bismak och ironiskt skyddsnät. Men ändå inte. Nej, jag tror vi gör ett försök att skippa generaliseringar. Först lite basfakta, därefter lite individualisering. Antologin Tittut! består av tio tämligen korta prosatexter av tio tämligen unga författare. Några har debuterat, andra inte. Det är en liten, smidig och snygg volym. Och att locka läsare med design är trots allt aldrig fel. Läsning är faktiskt en helhetsupplevelse. Låt alla sinnen vara med. Kristian Fredén, som debuterade redan 1996, inleder Tittut! med den längsta texten, Tre dagar, skriven ur kvinnligt pubertetsperspektiv. Tjejen går i sjuan, och hennes vardag är rätt torftig. Hon tar sig igenom den med hjälp av vissa egenartade överlevnadsstrategier i form av fantasier. Det är som falluckor i texten. Plötsliga fria fall som sedan ändå inte har existerat. De antyder den oväntade katastrofen - fast kanske först i efterhand. Fredén skriver flyhänt, korthugget, antydande, vardagligt. Här är vi kanske allra närmast fördomen om samtidsdebutanterna: att alla skriver som Raymond Carver. Det är snyggt och det är Short cuts. Niklas Darke tar över med en rakt motsatt strategi. I en mycket kort text väver han in mängder av händelser, men texten (Up with people) visar i själva sin form att ingenting egentligen händer. Ingenting leder någonstans. "Han" går igenom den gamla vanliga sviten av 20-årserfarenheter, men ingenting sätter sig. Det är en annan sorts korthuggenhet, klipp som blivit över, tomhet. När texten är slut befinner "han" sig på precis samma ställe. Det är 20-åringens lojhet som form. Också det är snyggt gjort. Men måttligt engagerande. Sara Villius klipper så till med en av de märkligaste och samtidigt mest ordinära miljöer som finns: kollot. I Miss Kollo får vi på medvetet slafsigt tonårsspråk följa en riktig tonårsförälskelses väg mot den förlorade oskulden, allt i en hermetiskt sluten miljö av den typ som avlar monster. Också här råder en fruktansvärd meningslöshetens atmosfär. Banaliteten som vuxenblivandets grund. Det är rätt otäckt.

Jerker Vidborg jobbar på ett likartat vis: avgrunden i banaliteten. Fast mer med sikte på människolivets (eller möjligen manlighetens) inneboende fånighet. Hamnplan utspelar sig under någon timme medan jaget och hans tjej bottenmålar båten inför sjösättningen. Kontakten mellan dem är obefintlig. Det är en sorts tragisk miniatyrslapstick. En hel serie lätt defekta känsloyttringar sveper förbi, och lämnar efter sig en känsla av stor tomhet. Livet som en lång lögn - fullt uthärdlig men inte så mycket mer. (Är det dags att börja generalisera? Om det finns avgrunder - och de finns - så finns de liksom inne i trivialiteten. Målmedvetet banal grundhistoria. "Opretentiös" är nog ett bra ord, liksom "koncentrerad". Motvilja mot att förhäva sig, tala med för stora ord. Klar blick för torftighetens anatomi. Men vi avvaktar lite till ...) Vendela Fredricson gör med Sork ett besök i barndomens landskap. Perspektivet hålls strikt till barnet, kanske sju, kanske nio år. Mycket vuxen skit pågår i bakgrunden, blir inte fullt ut förstådd men återverkar på ett obehagligt sätt i barnets handlingar. Korta fragment avlöser varann, korta barnintryck. Äckligheter som inte upplevs som äckligheter. Det är en liten text som vibrerar av en aldrig fullt uttalad desperation. Niklas Åkesson kör hip-hop-prosa i Basket. Här finns ett manligt pubertetsidiom som motsvarar Villius kvinnliga, och all pennalism, all rasism och mobbning bottnar i jagets vilja att duscha ensam, eftersom han inte har fått könshår. Det är ett snyggt upplägg, med god återgivning av ett tal som vi sällan ser i skrift. Vendela Hellstrand följer i Satellitstaden samma mönster som ett par tidigare skribenter. Skolålder, vardagsbanalitet, lätt men inte allvarligt outsiderskap, den plötsliga, icke förebådade katastrofen med smak av såväl Stig Larsson i Nyår som Chris Penn i Short cuts. Tryckkokareffekten. (Om det skulle sluta här skulle vi nästan våga generalisera nu. De första sju texterna i Tittut! har flera gemensamma drag. Utgångspunkten är genomgående en "låg" vardagsposition, känslan klaustrofobisk, händelseförloppet konventionellt - fram till den eventuella opåkallade katastrofen. I stort sett finns ingenting annat än det egna jaget och den omedelbara närmiljön. Språket är koncentrerat men tämligen opersonligt. Välskriven småskalig realism med revor. Vantrivseln som generationsemblem. Men tre texter är kvar.) Maya Hald producerar i Flickvän en miljö som lätt skulle kunna fogas till de föregående. Droger och halvdan tonårssex i vintrigt semesterlandskap. Sluten värld. Men språket är annat. Det har hakat upp sig. Syntaxen har gått överstyr. Allting är ur fas, och språket är tydligare på den punkten än tidigare. Samt givetvis den oslagbara formuleringen: "tänk om han spyr mellan mina ben". Inte ens språket går att leva i längre. Ambjörn Johansson skriver in sig i en egen värld av bisarr humor. Det är samma skolvardagsbanalism - men nu har det havererat på riktigt allvar. Av tragedin har blivit fars - historiens välkända bestämmelse. Det är bitvis mycket roligt. Malte Perssons egenartade skapelseberättelse spelar i en egen liga. Världen öppnar sig. Skriftens möjligheter vidgas med en handrörelse. Det är en riktigt fascinerande uppgradering av den inre monologen. Klaustrofobin bekämpad. Och därför blir det ingen generaliserande slutkläm. Läs i stället. Det är alltid bättre.

Ellen Mattsson, GT, 5 juni 2001:

Tillbaka till tonårshelvetet

Hur ser framtidens svenska litteratur ut? Möjligen finns svaret i två nyutkomna debutantantologier, där sammanlagt 20 färska författare presenterar sig. Örjan Abrahamsson och Ellen Mattson har läst dem. Så är det då dags att försöka säga något om "den unga litteraturen", att dammsuga en antologi på gemensamma drag, återkommande teman, tidstypiska motiv och representativa tendenser. Naturligtvis kan man strunta i att sammanfatta och bara läsa på: själva idén med den här typen av böcker är ju att man ska få nosa runt och orientera sig lite grann i det nyaste nya, det som uppstår i glappet mellan skrivarlinje och förlagskontrakt. Men det är inte recensentens uppgift att lojt luta sig tillbaka och läsa i tysthet, alltså - till verket. I "Tittut" presenteras tio prosaförfattare, av vilka merparten är födda kring mitten av sjuttiotalet. Fyra av dem har redan givit ut egna böcker, återstående sex är debutanter. Eftersom ungdomen varar längre inom litteraturen än utanför den (allt under trettio är spätt i debutantsammanhang) får man kalla författarna unga. Lite förvånad blir jag kanske över hur konsekvent denna ungdom speglas i texterna. För här förs man resolut tillbaka till tonårshelvetets alla spelplatser: skolgården, gympasalen, bussen, frukostbordet, fjällresan och sommarkolonin. Texterna i "Tittut!" är inte bara ganska traditionella till sin form, stilsäkra och snyggt avrundade, de är också med några undantag tillbakablickande mot ett nära förflutet. I detta kan man kanske hitta en röd förbindande tråd - om det nu är en sådan man är ute efter. Men inom ramen för det gemensamma finns massor med utrymme för variation. Niklas Åkessons "Basket" är en grym skildring av pubertetsterror i omklädningsrummet, Sara Villius "Miss Kollo" är en oroande variation på temat "ung flicka på sommarläger" och Niklas Darkes "Up with people" beskriver den postgymnasiala tomheten. Vendela Fredricson gör korta nedslag i en barndom på landet, den för sina noveller hyllade Jerker Virdborg skildrar ett ungt par som spelar ut sin frustration genom tigande och symboliska missförstånd. Avvikaren i sällskapet heter Malte Persson – hans romanutdrag "Livet på den här planeten (the Celestial Bodies mix)" är en språklig centrifug full av tv-hjältar, seriefigurer och historiska personer. Så istället för att leta efter den där röda tråden nöjer jag mig nog med konstaterandet att alla tio kan skriva. Somliga svävar än så länge på ganska låg höjd med ansiktet vänt mot marken, andra stiger mot större motiviskbredd. Samtliga är väl värda att läsa.

Eva Johansson, Falukuriren, 12 maj 2001
(samrecension med W&Ws antologi Debut 2001):

Debut för Tittut

Ett tag på 90-talet såg det ganska mörkt ut för återväxten i den svenska skönlitteraturen. Allt färre debutanter gavs ut, och de få debutantantologier som existerade lades ner. Idag är läget betydligt ljusare. Kanske har det att göra med uppsvinget för novellkonsten– novellen är ju en klassisk debutantgenre. Det kan också bero på att de senaste åren bjudit på några verkligt bra och välförtjänt uppmärksammade debutanter, vilket har gjort att förlagen insett att det faktiskt lönar sig att satsa på nya författarskap. Hur som helst, när nu två debutantantologier ges ut nästan samtidigt kan man inte bli annat än glad - och nyfiken. Det stora förlaget Wahlström & Widstrands samling innehåller prosa, poesi och prosalyrik, medan det lilla Ink satsar helt på prosa. Debut 2001 är spretigare och mer ojämn - men den tar också större risker och innehåller fler överraskningar jämfört med Tittut, som medverkande tidigt är mindre varierad. Fyra av de tio författare som ingår i Tittut är för övrigt inte debutanter, men ingen har givit ut mer än en bok tidigare. Sara Villius och Niklas Darke sitter med i redaktionen för Tittut och medverkar också själva i antologin. Villius bidrar med en ödslig text om en flicka på kollo medan Darkes "Up With People" lakoniskt och återhållet katalogiserar en ung mans tomma erfarenheter. Skildringar av unga människor dominerar – inte så konstigt kanske eftersom de medverkande författarna alla är unga: den äldsta är född 1967 medan de övriga är sjuttiotalister. Mest imponerad är jag nog av Kristian Fredéns känsliga novell "Tre dagar", om tristess och ensamhet i en tonårsflickas liv. Fredén debuterade för fem år sedan med den egensinniga novellsamlingen "Ostkaka" och har vad jag vet inte hörts av sedan dess – det är roligt att få möta honom igen här. Den mest udda – och också mycket läsvärda – texten är Malte Perssons "Livet på den här planeten (The Celestial Bodies Mix)", ett utdrag ur ett romanmanus. Här krockar världshistoria, kosmologi, politik, vetenskap och kultur, allt blandas med drömmar och personliga upplevelser och i det kaos som uppstår framträder en mycket personlig och säker berättarröst som jag gärna vill höra mer av. Debut 2001 ger som sagt ett mer splittrat intryck. Här är det längre mellan toppar och dalar, och samlingen kastar sig obekymrat mellan stilar och genrer. Jenny Tunedals stilsäkra och genomarbetade poesi skvallrar om lång förtrogenhet med lyriken, medan Niclas Nilssons formexperimenterade dikt i två spalter inbjuder till läsning på både längden och bredden. Bland prosaisterna märks framför allt Daniel Sjölin, vars "Tillsammans på veranda" underminerar den smutsiga realismens uttrycksformer och förvandlar det som först liknar ett relationsdrama i villaförorten till förvirrande vardagssurrealism. Cecilia Lindemalms mångbottnade romanutdrag ger också mersmak, även om hennes undvikande av versaler förefaller omotiverat. Den som påstår att ung svensk litteratur är likriktad ordineras en dos Tittut och en dos Debut 2001. Blanda och svälj. Omedelbart tillfrisknande garanteras.

Jesper Olsson, Svenska Dagbladet 17 maj 2001
(samrecension med W&Ws antologi Debut 2001):

Här kommer den nya litteraturen

Två antologier med debutanter är ett prisvärt sätt att stilla sin nyfikenhet på den nya svenska litteraturen. På köpet får man flera läsvärda texter.

Den ena bilden visar en tupp i gryningsljus, den andra några nakna män och en kvinna smygande och krälande i ett nedsläckt rum. Avståndet kan tyckas stort. Men det handlar om samma sak: det är den nya svenska litteraturen som avancerar. Det gör den i form av två nyutkomna antologier med (i de flesta fall) unga och debuterande författare. Och även om omslagen till Debut 2001 och Tittut! kan tyckas indikera två helt olika närmanden till samtid och läsare - högljutt galande eller strategiskt tassande, ljus eller mörker - skiljer sig deras innehåll inte åt på något radikalt sätt. Den förra är litet mer varierad och litet mer ojämn, medan den senare har ett fräckare namn och ett högst sympatiskt pris på sjuttionio kronor.

"Debut 2001" är en fortsättning under annat namn på den serie "Grupp"-antologier som W&W drog igång redan under sextiotalet och som sedan kom ut på Gedins förlag. Numera handlar det om en ren debutantantologi och vad som slår mig är - antagligen med några mindre minnesvärda "Grupp" någonstans i bakhuvudet - att det här är ganska bra. Dessutom har redaktörerna, och inte bara i förordets obligatoriska löften, lyckats uppnå en bredd i urvalet. Litterära lekar och hjärtats sånger, absurd vardagsrealism och drömsk prosalyrik, romanfragment och hårt tillskuren poesi finner sin plats bakom tuppen. En inte helt orättvis fördom om ung svensk litteratur säger att den ogärna lämnar bekännelsens och "den självupplevda erfarenhetens" sfärer, och visst får dessa sin beskärda del också här. Vad som främst fångar min uppmärksamhet i antologin är försöken att röra sig i litet andra riktningar. Ett sådant är Ola Klippviks kortprosastycken som bearbetar språkformer och handlingar kring sport och fritid efter böjningsmönster som får en att tänka på faktarutan och den dåliga vitsen. Kul och tråkigt på samma gång. Ett par andra, som i stället väljer att närma sig poesin, är Niclas Nilsson och Jenny Tunedal, som skriver dissociativt rörliga texter, där visuella konstellationer och grafiska figurer integreras med skiftande resultat. Främst tycker jag att Tunedals ödsliga och suggestiva diktsvit har lockat till omläsning, trots att man inte undgår att notera avtrycken från Helena Erikssons poesi. Samtidigt stöter man på en hel del mer konventionellt utformade texter på både vers och prosa, som inte desto mindre är intressanta. Ett exempel är Maria Tapaninens prosadikter i "Album från Kvaløya", som med en sömngångaraktig säkerhet driver ut läsaren till den norska kusten, till fiskkonservfabriken, havet och till erotikens expressiva och drömartade geografi.

I "Tittut!" är poesin satt på undantag till förmån för berättelser av mer välbekant snitt. På sätt och vis –och här blev jag överraskad – mer välbekant än i "Debut 2001". Även om man noterar några språkligt innovativa framstötar handlar det förvånansvärt ofta om skildringar av det förflutnas skolgårdar. Kollot, omklädningsrummet, fjällresan, skolbussen är ofrånkomliga inslag. Viljan att driva upp händelser och skeenden ur de historier som ligger och ruvar lite längre bort bland tingen och orden får man leta efter, med något undantag. En av de bättre texterna utspelar sig också någon annanstans, på en "Hamnplan", vilket är titeln på Jerker Virdborgs novell om ung man och ung kvinna som med knakande förhållande målar om segelbåt inför sjösättning. Virdborg lyckas med fint gehör och en och annan träffande överdrift vinna absurda poänger och sorgliga ironier ur förbipratandets och vardagsmysteriets former. Ytterligare ett par noveller att framhålla är Sara Villius "Miss Kollo", en oroande pastisch på sommarlovsminnet, och Niklas Darkes stumma postpubertetskrönika "Up with people". Det bidrag som sticker ut är dock Malte Perssons romanutdrag "Livet på den här planeten (the Celestial Bodies mix)". Det är en text, som snarare än att återge låter språkets potential verka. Minnet av en erfarenhet har ersatts av den hallucinatoriska drömmen om ett samtida liv och en samtidshistoria. Genom parodiska och dubbelt parodiska anspelningar, parafraser och stölder ur arkiv av olika slag – litteratur, filosofi, samtidshistoria, film, pop, tv – drivs skildringen mot ja, vad? Det har jag ingen som helst aning om. Men den snurrar på, och kanske får man en dag reda på vart det leder.

Så kan det alltså se ut. Kanske låter sig generella slutsatser dras. Och kanske låter sig prognoser tecknas. Men jag tror att jag avstår. För även om sådana fantasier hemsökte mig när jag satte mig ner och började läsa, har frågorna om och nyfikenheten på vad detta kan tänkas representera och varsla om – den litteraturhistoriska symptomatologin - mattats. Däremot märker man förstås vad man saknar: sampling, typografisk lek, poetik, fler innovativa framstötar mot en samtida mediekultur, för att bara kasta fram något. I stället får man konstatera, att till ett pris lägre än vilken dussinroman som helst kan var och en nu tillfredsställa sin egen nyfikenhet på "den nya litteraturen". På köpet följer ett knippe läsvärda texter.

Åsa Beckman, Dagens Nyheter, 17 maj 2001
(samrecension med W&Ws antologi Debut 2001):

Ett levande litterärt klimat behöver regelbundet unga antologier. I vår har två stycken kommit ut: "Debut 2001." och "Tittut!". Åsa Beckman upptäcker att vardagsdetaljerna är många: här finns hockeyklubbor, truckar och flintastek.

Två unglitterära antologier har vi fått den här våren. Den ena, "Tittut!" är utgiven av det lilla förlaget Ink, den andra, "Debut. 2001" av Wahlström & Widstrand som efter några år utan den legendariska Grupp-antologin nu återigen samlar debutanter inom samma pärm. Deras nya satsning inleds med ett förord som så omständligt redogör för juryns urvalsprinciper och problematiserar tänkbara läsningar av dessa debutanter att man först tappar lusten att läsa något alls. Men när förordet väl är över är själva bidragen intressanta. Det är två välkomna böcker. Ett levande litterärt klimat behöver regelbundet unga antologier. När man läser dem bredvid varandra börjar man undra om inte en tids litterära stil egentligen handlar mindre om teman eller form och mer om olika avstånd till verkligheten. (Om vi nu för enkelhetens skull väljer att se verkligheten som något någorlunda fast.) Hade de här böckerna kommit ut för drygt tio år sedan skulle vardagsdetaljerna varit färre och framför allt mer diffusa. Det hade varit många vita rum, få repliker, avpersonifierade jag, gärna i möten med lika avpersonifierade du:n. Nu är det påfallande mycket konkreta ting sedda på nära håll: hockeyklubbor, smörjgropar, trailers, kylskåp, mastkranar, kyldiskar, truckar, Volvobilar, till och med en flintastek har lyckats ta sig in. Läget kan sammanfattas med temat för Jörgen Larssons novell: livet på en madrass hos Svante Håke i Högdalen. Först ska sägas att det också finns en del löftesrik poesi. Främst Maria Tapaninens prosadikter om ett ljusomstrålat möte mellan två kvinnor i en fiskerifabrik i norr. Språkligt distinkt, ändå hemlighetsfullt och laddat. Men också Anna Holmströms kärleksdikt där det finns en fin svajning mellan den starka kvinna diktjaget försöker utge sig för att vara och den bräcklighet som läsaren tycker sig se. Tonsäkert, mättat, bra ambivalens. Eller Niclas Nilssons bidrag som består av fyra diktspalter per uppslag med streckade linjer emellan - där man kan läsa lodrätt inom varje spalt eller horisontellt tvärs över linjerna och då genast få en helt annan dikt. Han skapar en sorts ordfält som man kan röra sig igenom på valfritt sätt. Enbart i "Debut. 2001" finns poesin representerad. Men det är i prosan man ser likheter mellan bidragsgivarna. Här är det just slående att så många tycks stå på precis samma avstånd till verkligheten. Samma sträcka till de skarpa tingen. Samma minutiösa registrering av gester, miner, blickar, rörelser. Till och med tempot är likadant: alldeles jämt och långsamt. Inga snabba perspektivbyten, inga överraskande tempoväxlingar, få skiften mellan närbild och panorama. Det är som om de alla skulle ha lånat samma videokamera på Camrent där zoomen hakat upp sig på exakt samma inställning. I Jerker Virdborgs "Hamnplan" ("Tittut!") fixar ett par båten inför sommaren. I en kontrollerad prosa försöker berättaren bortse från flickvännens försök att säga att något inte är bra mellan dem. Hon är tyst och bortvänd.

"Kolla på den där", säger jag och pekar.
Hon vänder ansiktet ditåt, för undan en blekt hårslinga.
"Så går det", säger jag, "om man inte kan knoparna."
Hon svarar inte, tittar på sjösättningskranen i stället. Där syns hamnvaktens röda truck köra omkring och samla trästöttor på gafflarna. Jag torkar svett ur ögonbrynen och tar en klunk cola. Det visslar till från några svalor som flyger förbi ovanför biltaket.
Hon dricker det sista ur sin burk.
"Vi skulle ha haft nåt att äta till", säger hon.
Jag rättar till min keps.

Med samma makliga tempo och närgångna detaljbeskrivning skildrar Kristian Fredén i "Tre dagar" en tonårsdotter och hennes bortvända mamma.

Jag häller med möda upp ett glas vatten i stället.
Disken står fortfarande odiskad i hon, i fantastiska travar och molnformationer.
Jag dricker ur halva glaset och häller sedan ut resten över disken och ställer glaset på bänken bredvid.
"Jag kan handla i dag om du ger mig pengar."
"Mmmh...Mmh? Förlåt, vad sa du?"
"Jag kan handla i dag om du ger mig pengar."
Hon ser på mig med ett oförstående leende, sedan säger hon "Ah!", reser sig segt, med blicken ner mot korsordet, och förflyttar sig sedan snabbt och knyckigt ut i hallen.
Jag ställer mig vid fönstret medan jag väntar på att hon ska återvända. Genom glipan mellan gardinerna ser jag ett par skator som verkar bråka över någon liten munsbit. Brödbit, säger vi barn.

Nästan identiska rader skulle man kunna plocka från Vendela Hellstrands "Satellitstaden" ("Tittut!"), Maria Latomäkis "Världsmästaren" eller Cecilia Lindemalms romanutdrag ("Debut. 2001"). När det här skrivsättet fungerar ger det en spöklik känsla av en stel och tyst omgivning. Men detta skrivsätt har uppenbarligen också blivit en stil som det är farligt lätt att fastna i. Då är det uppiggande med Niklas Darkes "Up with people", som genom kraftigt ihopdragna skeenden skapar ett dråpligt berättande i sin novell om en nattportier, Sara Villius novell om en ung flickas sexualiserade kollovistelse i "Miss Kollo" eller Malte Perssons språkfrenetiska romanutdrag "Livet på den här planeten" ("Tittut!"). För att inte tala om Daniel Sjölins "Tillsammans med veranda" ("Debut 2001"), där en man ska tända grillen på sin villaveranda. I novellen har mannen till en början samma kontrollerade sätt att registrera detaljer - de kladdiga locken i kylskåpet, det stelnade fettet och köttresterna i en BigPacklåda. Men sedan är det som om verkligheten plötsligt hämnas när lågorna slår upp och förstör hans ansikte. Han försvinner ur berättelsen. Grannen Granlund tar genast hans plats vid grillen och vinkar välkomnande till hans fru. Ingen mer registrering där inte.

Pelle Andersson, Aftonbladet, 21 maj 2001
(samrecension med antologierna Jukebox euterpe och Debut 2001):

Debutanterna vet vad de sysslar med. Både i Tittut! och Jukebox euterpe. De kan skriva. Problemet är att de skriver så lika – en ganska snäll prosa om uppväxt, skola, sex och rus. Det har skrivits förr och därför överraskar Jerker Virdborg, Malte Persson och Ambjörn Johansson i Tittut! Inte för att de i någon mening skulle vara bäst på att skriva utan för att de vågar bryta mönster. Virdborg kombinerar sin vilja att beskriva det lite udda med en glasklar prosa. Jag har aldrig läst om mannen och hans fru som ska fixa båten nere vid båtklubben och om hur fel det kan bli när han måste undersöka vad det är som fladdrar på klippan femhundra meter bort. Mannen ger sig i kast med sitt uppdrag, säger inget till frun och försvinner längre än beräknat. Han kommer tillbaka blodig och lerig och berättar en del av sanningen för frun – men inte allt. Ett återkommande tema i den yngre litteraturen är bristen på kommunikation. I en alltigenom medialiserad tid har vi allt färre chanser att vara unika, därför alla dessa litterära huvudpersoner som flyr, gör udda eller helt normala saker som att ta körkort eller bowla utan att berätta det för någon.

Malte Persson skriver om något helt annat: "Sannolikt tillhör jag den sista generationen som vuxit upp utan fjärrkontroller och färg-tv, vid en tid då svartvita figurer rörde sig i rutan [...] Det var sagornas tid. Ute i de dimhöljda markerna rörde sig troll, vättar och gråsossar." Bättre kan man knappast beskriva vår post-Palmetid, men Persson skulle satsa än mer på att bryta formen - prosan stänger honom inne. Problem har också Ambjörn Johansson. När och var utspelar sig historien? Osäkerheten är spännande men ger också berättelsen en tröttande möjlighet att ta vägen vart som helst - det är som om författaren struntar i sin berättelse och därmed också sin läsare. Trots det vill jag läsa mer! (...)

Malin Krutmeier, Helsingborgs Dagblad, 18 maj 2001:

Sårskorperealism och kulisser

Hur står det till med den unga svenska litteraturen? Crister Enander och Malin Krutmeijer har läst varsin antologi med vardera tio unga författare, och funnit såväl adrenalinmättad kroppslighet som pretentiöst allvar. De unga svenska författarnas förkärlek för att skriva noveller och kortromaner – tyder den på en oförmåga att konstruera berättelser som håller för en hel roman? Somliga kritiker påstår det. Andra är av den – tycker jag riktiga – uppfattningen att kortformerna i sig inte är vare sig ytligare eller enklare än romanformen, utan erbjuder lika stora, men delvis andra, möjligheter. Kortprosa-trenden är den ena saken som ofta lyfts fram när det gäller yngre författare. Den andra är deras tydliga influenser från en tradition i amerikansk litteratur som kan sägas löpa från Hemingway till realisterna, av vilka den i särklass klaraste ledstjärnan tycks vara Raymond Carver. Kritikern och författaren Ulf Eriksson försvarar i Aftonbladet den 19/4 de litterära kortformerna, men påtalar en risk med att skriva noveller i Hemingway-traditionen. Den klassiska novellen, menar Ulf Eriksson, berättar en historia på ytan och en annan därinunder. Vad Hemingway gjorde var att dölja den underliggande berättelsen så till den grad att den "bara kan extrapoleras genom tomheten kring det berättades detaljer". Alla som har läst Hemingway vet att han kan berätta vardagliga historier så att de hettar, fryser och dallrar av någonting outtalat, dolt men kännbart närvarande. En del unga novellister, säger Ulf Eriksson, "exploaterar den läsarkonvention som Hemingway skapade: reflexen att tänka sig en annan berättelse bakom ytan av en anekdot". Men deras berättelser "saknar en historia att förtiga", vilket leder till att deras "tomhet blir trivial, deras tystnad självbelåten, deras besatthet av ytan förtjänt att kallas dekadens".

Jag kommer att tänka på det här resonemanget när jag läser "Tittut!", en antologi med tio svenska unga författare, utgiven av det lilla förlaget Ink. Hos en rätt stor andel av dessa tio, födda mellan 1967 och 1976, finns nämligen en tendens åt det som Ulf Eriksson kallar "Hemingwaykulisser", eller kanske kan man lika gärna kalla det Carverkulisser. De flesta rör sig i ett barndoms- eller tonårsland, där känslor växlar snabbt och även för individen själv oförutsägbart som vinden, trycks undan eller kommer till sneda uttryck. Personerna är utlämnade till en omgivning fylld av ömsom diffusa, ömsom plötsligt verkliga hot, och de flyter antingen med eller försöker desperat styra, ofta med missriktad grymhet: i Vendela Hellstrands "I satellitstaden" riktas den mot en liten bara alltför söt hund, i Niklas Åkessons "Basket" mot "Neger-Jan" som har oturen att både vara osäker och ha en stor penis. Rätt många historier berättas i en ganska vanligt förekommande snor- och sårskorperealism. Den kan vara nog så effektfull och stark när en skruvad och obönhörlig författare som exempelvis Malin Lindroth tvingar ner ens ansikte i både det ena och andra, men den kan likaväl bli ett rätt lättköpt, slentrianmässigt sätt att skapa reaktioner. Låt någon skrapa upp en hudflik på benet och det känns - men det betyder inte nödvändigtvis att idén bakom når fram. Så uppfattar jag till exempel den adrenalinmättade omklädningsrumskroppsligheten hos Niklas Åkesson. Och jag tycker alla de "vafan", "liksom" och "ju" som Jerker Virdborg lägger i munnen på sin surkart till manliga huvudperson i "Hamnplan" är tröttande. Det blir för mycket socialteater, fast jag antar att tanken är att ge närvaro. För att ansluta till Ulf Erikssons resonemang (jag vet förstås ingenting om vad han tycker om Inks antologi) kan man säga att den historia som döljs i - och, antar jag, är ämnad att sippra fram genom - den mer eller mindre omsorgsfullt skildrade vardagshistorien på ytan i de två sistnämnda texterna och några andra i antologin, är alldeles för platt och självklar för att egentligen förtjäna att döljas. Det gör att man dels börjar undra över vilken författarens intention är, eller om det alls finns någon, dels börjar längta efter ett rakare tilltal. Jag kommer oväntat på mig själv med att vilja friska upp mig med det där franska mondäna intellektuella psykologiserandet hos en Simone de Beauvoir (ibland) eller, när hon är som allra bäst, Francoise Sagan. De skulle effektivt rakt av låta X känna sig kluven och rasande, få ångest och vilja skada någon, inte ta omvägen över att låta X skrapa upp sitt ben, bli illamående eller törstig och klunka i sig och tänka att vafan vad den där jävla hundjäveln är i vägen och var inte allt egentligen hennes fel liksom. Ändå tycker jag om många av texterna i antologin, även vissa av dem som har det där stilposerande draget. Det genomsyrar dem sällan totalt. Sara Villius förmår adressera sin "Miss Kollo", intentionen känns tydlig (men inte övertydlig). Det hon säger om sin osedda tonårsflicka känns sant och svårt att värja sig för, och hon gör det med distinkt språk. Niklas Darke visar med "Up with people" god sociologisk iakttagelseförmåga i porträttet av en ung man. Man känner igen honom, han är skickligt generaliserad utan att bli en kliché. Novellen problematiserar vår individualitet, och hur vi på sätt och vis konsumerar oss till den. Så - läs ändå "Tittut!", för att det är spännande att läsa författare innan de blivit stora.

BTJ

Nya antologier med unga författare behövs alltid för att man som bokintresserad ska kunna orientera sig i den samtida litteraturen och kanske i förbifarten hitta nya favoriter. Den här gången är det bokförlaget Ink som har gett ut en sådan antologi. Tio författare mellan 25 och 35 år finns representerade med varsin novell. Flera av berättelserna blickar tillbaka mot barndomen och tonårstiden, med skola, friluftsdagar och läger. Man kan också notera en tendens bland författarna att gärna använda ett slags kallhamrat distanserad stil med absurda eller ironiska inslag. Bland novellerna kan nämnas Sara Villius Miss Kollo, en suveränt korthugget berättad historia om sommarkollo med tillhörande sexuella intriger, och Kristian Fredéns kusligt vardagssvängda Tre dagar, som knockar läsaren med sitt obehagliga slut. Malte Persson avrundar antologin fint med en psykedelisk tankeström som med sin kaotiska lekfullhet avviker markant från de andra novellerna.

Sara Gordan, Allt om böcker 2/2001
(samrecension med W&Ws antologi Debut 2001):

Det är roligt att några år efter Gedins och gruppantologiernas försvinnande se två nya debutsamlingar ges ut nästan samtidigt. Trots att Ink bland sina tio nya, svenska författare i Tittut presenterar fyra som redan utgivits i bokform, är behovet av att lyfta fram nya förmågor tydligt. Slamantologier och poetpresentationer (jag tänker på Norstedts 11 poeter) är mindre kittlande och prestigefyllda än denna slags grupputgivning. Kanske förklarar det varför Inks urval är försiktigare än det mer etablerade Wahlström & Widstrands i Debut 2001. Det yngre förlaget måste hålla en stadigare kvalitet för att uppnå trovärdighet, medan det större förlaget har kunnat göra ett brokigare och mer vågat urval – som därför blir mer uppfriskande. Ink presenterar uteslutande prosaförfattare. Den äldste är Niklas Darke, född 1967 och liksom Sara Villius medlem i antologins redaktion; resten är sjuttiotalister. Texterna är bra, ibland lysande. Kristian Fredéns "Tre dagar" om en högstadieflickas utanförskap är plågsamt äkta, samma styrka har Vendela Fredricson i den mer poetiska "Sork". Hos Fredricson liksom hos Maya Hald i "Flickvän" anas i språkrytmerna intryck från generationskamraten Mirja Unge, och samlingen visar nästan genomgående en frigörelse från den länge missbrukade Raymond Carver. Det är vackert och efterlängtat. Ink tryggar utsikterna för en god litterär tillväxt, om än ibland väl diskret. Wahlström & Widstrand gör större lappkast mellan det osjälvständiga och det riktigt spännande. Här finns både prosa och lyrik och åldersspridningen är större. Bland de mest intressanta är Maria Tapaninen, född 1946. Hennes strama prosadiktsvit börjar på en fiskfabrik och hör till de bidrag som hela tiden förvånar. Överraskar gör också Daniel Sjölin i novellen "Tillsammans med en veranda", där en till synes vanlig smutsrealism i villamiljö döljer ett kaos. I denna antologi finns texter som är mindre färdiga än hos Ink, men höjdpunkterna är också fler. Niclas Nilssons grafiskt uppställda dikter kommer jag att längta efter att se i bokform. De två antologierna ger hopp om framtiden, de är läsvärda och spännande. En litterär agent finner nog fler säkra kort hos Ink, men hos Wahlström & Widstrand hisnar man mer.

Frank P3

En rockig, snygg och smart pocketbok.

Petter Bengtsson, Babel 4/2001
(Samrecension med W&Ws Debut 2001. Texten var även införd i Smålandsposten 8/6):

(...) Av dessa två antologier är Inks Tittut! den mest läsvärda. Här finns mer välskrivna texter, ett roligare urval och en något större jämnhet. Det starkaste textbidraget står Kristian Fredén för. Han debuterade 1996 med den inte så lyckade novellsamlingen Ostkaka, men återkommer här med en betydligt starkare skapelse, novellen Tre dagar. Fredén skriver om den ganska vanliga tonårstjejen Kristin Fridéns dystra liv. Det är ungefär som i Fucking Åmål: en tjej som är i puberteten, blir lite utanför i skolan och har problem med föräldrarna. Men Fredén leder sin text sakta bort från det vardagsrealistiska och låter succesivt Kristins inre värld bli en del av den yttre: skolbänken börjar bubbla, hos bästa kompisen finns säckar med lik. I slutet vänds novellen tvärt och det är istället den yttre verkligheten som står för hotet. Det är snyggt gjort, Fredén behärskar sitt novellistiska hantverk väl. En annan bra novell är Niklas Darkes Up with people, som handlar om en kille som tycks leva bredvid sig själv, hans liv verkar inte riktigt angå honom. Det är kanske inte ett så nytt tema, men darke förmår genom sitt snabba och effektiva berättande få med alla de där löjligheterna som blir viktiga fast man inte tänkt sig det: ett misslyckat samlag, en fylla som går lite för långt, ett oväntat möte med morsan, ett ströjobb man inte klarar av. Vad som först ser ut som en tämligen slumpmässigt vald händelsekedja blir till slut en summa som säger något om det nyckfulla i att leva; livet är det som pågår medan vi försöker bli lyckligare. Tyvärr håller de övriga åtta bidragen inte riktigt samma klass. Ibland blir det väl pratigt och ofokuserat. Men ytterligare ett par texter är av god kvalitet: Vendela Hellstrands skolpojksskildring I satellitstaden samt Jerker Virdborgs iskallt realistiska pardrama Hamnplan (som dock inte kan mäta sig med de bästa novellerna i debuten Landhöjning, två centimeter per natt från i våras). (...)

Mia Liinason, Norrköpings Tidningar:

Oväntad uppstickare med sköna texter

I vårboksnumret av Svensk Bokhandel fanns en liten kryptisk annons från Ink. förlag. Istället för att som de flesta förlag radda upp en mängd namn och titlar stod det endast "Tittut antologi. Nya stjärnor. Våren 2001". Sånt gör en nyfiken. Ända sedan starten för ett par år sedan har Ink. förlag värnat om sin image som ett fränt förlag och så länge imagen inte blir ett tomt hot, är det ett bra utgångsläge för sådant som vill skilja sig från mängden. Tittut! består av tio prosatexter, noveller, kortprosa och utdrag ur romaner. Många texter handlar om makt och förtryck och gäller den där tiden då man varken var tillräckligt liten eller tillräckligt stor. Man vistas i omklädningsrum i gympan eller i en eftermiddagstom lägenhet och äter rostade mackor eller slemmig skolmat. Det är fyllor, sexualitet och meningslöshet. Föräldrarna figurerar suddigt i bakgrunden. Dirty realism à la Raymond Carver är en stil som många av författarna i antologin har tagit till sig, men de förhåller sig på olika sätt till det kyligt registrerande. Hos Kristian Fredén skevar det. Drömska eller absurda inslag slår ut realismen för några sekunder, en stil som känns igen från debuten Ostkaka från 1996. Novellens unga tjej bor med en dassig morsa och en frånvarande farsa i ett fult hem. Om det inte vore för den biffige mannen utanför affären som spanar in småflickor skulle den unga tjejen försvinna i osynlighet. Niklas Darke arbetar från i stort sett motsatt håll och låter aldrig gestaltningen få spelrum. Karaktärerna stannar i återberättandets halvliv. Efter otaliga fyllor, tjejer och resor slutar novellen utan att killen har förändrats ett dugg och det hela blir tyvärr ganska ospännande. Niklas Åkessons novell Basket handlar om en osäker liten skit, och den skarpa dialogen blir textens stora behållning, men jag har svårt att tro på karaktärerna i den förenklade konflikten. Något som däremot inte gäller Jerker Virdborgs tröga och avhuggna prosa. Här ges personerna en fyllighet som få av de andra bidragen uppnår. Det handlar om brist på kommunikation och inte minst mannens oförmåga att förstå sig själv skapar en både komisk och klaustrofobisk situation som slår an en ton som hörs länge efter att jag har slutat läsa. Andra noveller handlar om sexualiteten som ett av förtryckets medel. Sara Villius skriver dagboksmässigt med en ironisk underton om en kolloflicka som drar till sig de manliga ledarnas beundran. Maya Halds novell handlar om en otrygg tjej som ensam på en skidresa lämnar ut sig åt vem som helst och i hennes inre monolog väller orden fram på samma sätt, i ett gränslöst flöde med få skiljetecken. Vad är det som är bra med en antologi? Redaktören Sara Villius förklarade vid ett tillfälle att de ville göra boken lite som ett blandband, ett sånt där man sitter och väljer ut sina favoritlåtar och mixar friskt. Och ett lyckat blandband kan vara helt oslagbart. Men allt som oftast händer det att man råkar tona en låt för snabbt, klippa introt på en annan låt... ja, ni förstår. På liknande sätt borde vissa texter i Tittut! ha redigerats hårdare. Å andra sidan är ett blandband inte tänkt att vara något mer än just ett blandband för till slut är det ändå känslan som räknas och Tittut! är en oväntad uppstickare med många sköna texter. Att den dessutom bara kostar 79 kronor och lätt slinker ner i fickan på jackan är ett oerhört stort plus.

Rebecka Gunnarsson, Veckorevyn 19 juli 2001:

Den är bra, den är snorbillig och det är nakna människor på omslaget.