 |
|
Willies kök |
Niklas Darke debuterar med en existentiell fars i
lömsk vardagsmiljö.
Redan kult.
Träffa Willie, hans kompis, ett känt troll, en eventuell hund och en labil granne. Det blir ett dygn späckat med specialeffekter, spektakulära balansnummer och vansinniga infall. En mycket, mycket barnslig och samtidigt plågsamt vuxen roman. En blandning av South Park, Samuel Beckett och baksidan av mjölkpaketen.
Mer Niklas Darke:
Novellen "Up with people" i Inks antologi Tittut!
Inks e-julkalender 2000, 24 luckor med titeln "Kanintricket", finns utgiven i tryckt form på No Fun.
Kontakt med författaren? Mejla oss!
 |
"Jag är inte helt näck när jag skriver det här, men i princip. T-tröja har jag, en åtsmitande en som slutar vid naveln och som det står "Det svänger om Bollnäs" på. Likadan som den som en av mina kolleger, mest känd för sina kriminalromaner, i hemlighet brukar ha under skjortan när han gör uppläsningar och som han i dagligt tal brukar hänvisa till som "sextröjan" (för att skilja den från "sovtröjan", "tevetröjan" och "kalasbyxorna"). Annars är jag bar, som Gud skapade mig, bortsett från silikonimplantaten förstås.
Jag är inte rasist och inte böghatare, och Hitlers motorvägar tycker jag är helt värdelösa. Jag är mer för böljande, långa kurvor genom ett ständigt skiftande landskap, om ni fattar vad jag menar.
Jag har klädnypor i bröstvårtorna. Det ska göra lite ont att skriva, mola lite. Annars blir det för jävla enkelt. Då skulle ju vem som helst klara det.
Jag föddes in i en mycket rik och fin familj, men de tröttnade på mig redan efter ett par veckor och satte ut mig i skogen i en påse grillkol för att någon vänlig människa med altan skulle förbarma sig över mig. Men andra hann före, så jag växte upp på alla fyra, i en vargflock. Sedan dess söker jag efter en positiv manlig förebild, för tvärt emot vad många tror är vargar ganska tjejiga av sig. Men de har väldigt roliga fester.
Min roman Willies kök handlar om en kille som söker bostadsbidrag tillsammans med sin sambo. Det ska bli en trilogi. I andra delen ska han få ändrad inkomst och måste skicka in en ny ansökan. I tredje delen får han tillbaka sin andra ansökan, för vissa kompletteringar. Den ska jag skriva ur hennes, sambons, perspektiv. Men jag vet inte hur den ska sluta än. Jag vill hålla det öppet.
Jag tycker att det är viktigt med detaljerna. De där blanketterna är ju så oerhört krångliga, om budskapet riktigt ska gå fram måste jag ägna varje ruta man ska fylla i åtminstone ett kapitel. Jag vill att det ska vara sant, att man ska kunna känna igen sig. Man måste tänka: Hur skulle jag själv reagera i den här situationen? Hur påverkar det deras förhållande att han inte hittar den senaste löneutbetalningsavin?
Relationen får en del smällar, men jag tror ändå att de tar sig stärkta ur det hela. Det blir ett slags dubbel katharsis: både huvudpersonerna och läsaren renas och kan gå att möta verkligheten med en matnyttig erfarenhet i ryggsäcken. Man måste ha någonting att berätta, helt enkelt.
Willies kök kommer ut på ett litet förlag, ett mini-mini-förlag, och det är bra. De stora orkar inte riktigt längre. De är så tjocka att de inte vet vart de ska ta vägen. De vill bara ha mer och mer pommfritt, det är det enda de äter. Men då hoppar det upp små elaka dvärgar och biter dem i näsan!"
© Niklas Darke 1999.
(Denna text publicerades även i Svensk Bokhandels vårboksnummer
1999.)
Recensioner och pressröster
Richard Högström, UNT Fredag, 7 maj 1999:
Niklas Darkes starka debutroman imponerar, det var länge
sedan jag läste en sådan bisarr och rolig bok.
Kristian Lundberg, Kvällsposten, 8 juni 1999:
...den präglas av en befriande respektlöshet, som gör att
man älskar boken, också tack vare dess brister.
Leif Nylén, Dagens Nyheter, 16 maj 1999:
Finns Niklas Darke? Jo, han står i telefonkatalogen.
Erik Andersson, Göteborgs-Posten, 18 april 1999:
Vad skall man då ta sig till med denna roman? Jag misstänker
att det är som med Willies skafferi, proppfyllt med senapsburkar
som en hyllning till det franska köket. "Det är himla bra mat
det här, för man behöver knappast tugga", säger Willie och
delar broderligt en burk med jagberättaren. Senap är gott. Det finns
många olika sorters senap. Men det finns bara senap.
Rikard Rehnbergh, Västerbottenskuriren, 23 mars 1999:
Det är med andra ord höglitterärt men folkligt, parafraser
blandade med slapsticks, ett pendlande mellan medium. Där kan man
återfinna Alain Robbe-Grillet och herr Gunnar Papphammar,
Samuel Beckett och Monty Python, James Joyce och Jerry Seinfeld.
Ulla B Ericson, Dala-Demokraten, 21 juni 1999:
Men det vardagliga är inte vad det synes vara, utan bakom
skymtar en tanke som det är upp till läsaren att fånga och
vrida på för att upptäcka att det är det vuxna livet han beskriver.
Det bisarra livet. Livet just som det är. Men icke förty... mitt
i vardagen skjuts det med pistol också.
Jan Karlsson, Hallandsposten, 31 maj 1999:
Det är absurt så det räcker och litterärt medvetet.
Därtill en låg visa över kroppens verktyg (ståfräs)
och utsöndringar (bajs)
Är detta Internetgenerationens litteratur, Gud hjälpe litteraturen. Kom igen Darke. Du borde kunna bättre.